En bricka är ofta den minsta artikeln i ett montage, men den avgör hur klämkraften förs över till materialet. En skruv som dras med rätt moment kan ändå ge ett otillförlitligt förband om underlaget deformeras, hålet är för stort eller brickan inte passar miljön. Att välja rätt bricktyp för montage handlar därför om mer än att lägga en standardbricka under skruvskallen eller muttern.
För verkstad, marin service och industriellt underhåll är brickans funktion enkel att beskriva: den ska fördela last, skydda anliggningsytan och i vissa fall ge låsning eller tätning. I praktiken finns flera bricktyper med olika ytterdiametrar, tjocklekar, material och standarder. Valet behöver utgå från hela förbandet - inte från skruvdiametern ensam.
Brickan är en del av förbandets funktion
När en mutter eller skruvskalle dras åt uppstår ett högt yttryck mot detaljen under. På en kraftig stålplåt kan en vanlig planbricka vara tillräcklig. På tunnplåt, aluminium, plast, trä eller en detalj med avlångt hål kan samma bricka vara för liten. Materialet kan då tryckas ihop, spricka eller deformeras, vilket minskar förspänningen i skruvförbandet.
En planbricka ger en definierad anliggningsyta och skyddar ytan när muttern dras. En bricka med större ytterdiameter sänker yttrycket genom att fördela lasten över en större yta. En låsbricka eller tandbricka används när förbandets konstruktion kräver extra motstånd mot rotation. En tätningsbricka ska i stället hindra vätska från att passera genom ett hål eller längs en skruv.
Det betyder att bricktypen ska väljas efter vilken uppgift brickan ska lösa. En stor bricka är inte automatiskt bättre, och en låsande bricka ersätter inte rätt åtdragningsmoment eller en korrekt dimensionerad skruv.
Så väljer du rätt bricktyp för montage
Börja med att fastställa vilken typ av belastning förbandet utsätts för. Är funktionen främst att hålla två stålkomponenter samman, att bära upp en tunn plåt, att fästa beslag i en båt eller att täta en genomföring? Kontrollera sedan håldiameter, tillgänglig anliggningsyta och om hålet är runt, ovalt eller försett med försänkning.
Skruvens nominella diameter styr brickans innerdiameter. För en M8-skruv används normalt en bricka avsedd för M8, men den verkliga håldiametern i brickan är större än 8 mm för att den ska kunna monteras. Kontrollera alltid aktuell DIN- eller ISO-standard när toleranser, ytterdiameter eller tjocklek har betydelse för konstruktionen.
Bedöm underlaget före ytterdiametern
Underlagets hållfasthet och tjocklek är ofta avgörande. En vanlig planbricka enligt ISO 7089 eller ISO 7090 passar många montage i stål och andra stabila material. När underlaget är tunnplåt, komposit, trä eller mjukare metall behövs ofta en bricka med större ytterdiameter, exempelvis en karosseribricka enligt DIN 9021 eller ISO 7093.
En större bricka kan vara nödvändig även när skruven går genom ett överdimensionerat hål. Det är vanligt vid montage där delar ska kunna justeras före slutlig åtdragning. Brickans ytterdiameter måste då täcka hålet med god marginal och samtidigt ligga plant mot underlaget. Om brickan hamnar delvis över en kant, en radie eller ett annat hål förloras dess lastfördelande funktion.
Tjockleken spelar också roll. En tunn, stor bricka kan böjas om lasten är hög eller om underlaget är ojämnt. Vid hög klämkraft eller stora hål behöver brickan ha tillräcklig styvhet. I vissa konstruktioner är en särskild plåtbricka eller en tillverkad bricka rätt lösning i stället för en standardartikel.
Placera brickan där den gör nytta
I ett genomgående skruvförband kan brickan sitta under muttern, under skruvskallen eller på båda sidor. Lägg den på den sida där materialet behöver skyddas och där anliggningsytan är minst lämplig för en direkt kontakt med skruvskalle eller mutter.
Om en mutter dras mot rostfri tunnplåt är det normalt klokt att använda bricka under muttern. Om även skruvskallen ligger mot ett känsligt underlag kan en bricka behövas där också. Vid montage i trä kan en större bricka på baksidan minska risken att muttern dras in i materialet.
Försänkta skruvar är ett undantag. Skruvskallen är då avsedd att ligga i en försänkning och en vanlig planbricka under huvudet passar normalt inte. Behövs större lastfördelning måste konstruktionen lösas med exempelvis annan skruvtyp, försänkt bricka eller en ändrad infästningsmetod.
Vanliga bricktyper och när de passar
Planbricka för standardmontage
Planbrickan är förstahandsvalet i många förband. Den används tillsammans med sexkantskruv, maskinskruv, bult och mutter för att skydda ytan och fördela klämkraften. ISO 7089 och ISO 7090 är vanliga standarder. Skillnaden mellan standarderna kan bland annat avse utförandet kring innerhålet, vilket kan ha betydelse mot vissa skruvskallar och vid krav på full anliggning.
För de flesta montage i rostfritt stål är en planbricka i A2 ett rimligt val inomhus och i normal utomhusmiljö. I salt, fuktig och kemiskt krävande miljö är A4 ofta rätt materialval, förutsatt att även övriga komponenter i förbandet är valda för samma miljö.
Karosseribricka för tunna eller mjuka material
Karosseribrickan har stor ytterdiameter i förhållande till hålet. Den används när lasten behöver spridas över en större yta, exempelvis i tunnplåt, trä, plastdetaljer, isolerskivor eller montage med justerbara hål.
Den löser inte alla problem med svaga material. Om materialet saknar tillräcklig bärighet kan det ändå krypa eller deformeras över tid. Då kan en större plåt på baksidan, en infästningsskena eller en annan typ av mekanisk infästning behövas.
Fyrkantsbricka och plåtbricka för större anliggning
Fyrkantsbrickor och andra plåtbrickor används när en rund bricka inte ger rätt täckning eller när konstruktionen kräver större anliggningsyta i en bestämd riktning. De förekommer bland annat i träkonstruktioner, vid avlånga hål och i montage där lasten behöver fördelas över en bredare yta.
Kontrollera att brickan inte har vassa kanter mot målade, polerade eller känsliga ytor. En graderad kant kan skada ytbehandlingen och skapa en punkt där fukt blir kvar.
Låsbrickor och tandbrickor vid rätt förutsättningar
Låsbrickor och tandbrickor används för att öka friktionen eller motverka rotation i vissa montage. De ska väljas med försiktighet, särskilt mot rostfria, målade eller mjuka ytor. Tänderna kan skada ytskiktet och skapa märken som är oönskade både funktionellt och visuellt.
Vid vibrationer är korrekt förspänning, rätt åtdragningsmoment och en lämplig låsmetod viktigare än att enbart lägga till en låsbricka. Förband som utsätts för återkommande rörelser, temperaturväxlingar eller säkerhetskritisk belastning bör bedömas som en helhet. I vissa fall är låsmutter, gänglåsning eller ett särskilt låssystem mer lämpligt.
Tätningsbricka vid genomföringar
Tätningsbrickor används när skruven passerar genom en yta som ska vara tät mot vatten, olja eller annan vätska. De består ofta av en metallbricka kombinerad med ett elastomermaterial. Tätningen måste tåla mediet, temperaturen och den aktuella miljön.
I marina montage räcker det inte att välja rostfritt stål i brickans metalldel. Gummidelen måste också vara kompatibel med exempelvis saltvatten, bränsle eller olja. Dra inte åt hårdare än vad tätningen klarar. För hög klämkraft kan pressa ut eller skada tätningsmaterialet.
Materialval i rostfritt och syrafast
Brickans material bör normalt ligga på samma nivå som skruv, mutter och den miljö där förbandet används. A2 är vanligt för allmänna montage. A4 är lämpligare i marina miljöer, i kustnära lägen och där klorider eller mer krävande fuktbelastning förekommer.
Blandade material kräver eftertanke. Rostfri bricka mot aluminium, galvaniserat stål eller andra metaller kan bidra till galvanisk korrosion när fukt finns närvarande. Risken beror på materialkombination, ytareor och hur länge fukt hålls kvar. Isolerande mellanlägg, lämplig tätning eller annan konstruktionslösning kan behövas i utsatta montage.
Tänk också på gängkärvning i rostfria förband. Brickan löser inte problemet direkt, men en jämn och kontrollerad åtdragning minskar risken för att muttern nyper på gängan. Rena gängor, rätt moment och anpassad montering är särskilt viktigt för syrafasta skruvförband.
Undvik tre vanliga fel
Det första felet är att använda en standardbricka över ett hål som är för stort. Brickan kan då deformeras eller dras ned i hålet. Det andra är att välja A2 i en miljö där salt och stående fukt gör A4 till ett mer hållbart alternativ. Det tredje är att använda lås- eller tandbricka som en ersättning för rätt förspänning.
Ett annat återkommande problem är att brickans ytterdiameter väljs utan hänsyn till åtkomlighet. En stor bricka kan vara tekniskt rätt, men om den inte går att placera plant mellan beslag, svetsfogar eller profiler fungerar den inte i montaget. Mät den verkliga anliggningsytan innan artikel väljs.
Rätt bricka är sällan den mest komplicerade komponenten, men den ska vara avsedd för uppgiften. När skruvdiameter, hålbild, underlag, belastning och miljö har kontrollerats blir valet tydligt - och förbandet får bättre förutsättningar att hålla över tid.